Sara - Living my dream

I flera år har jag vetat vad jag vill. Jag har haft mitt liv planerat in i minsta detalj redan från början av högstadiet. Min dröm och plan var (är) att ta studenten och att sen få jobb som reseledare och på så sätt se världen och att få jobba med människor. Jag vill få livserfarenhet och träffa många nya människor för att såsmåningom söka till polishögskolan för att börja som patrullerande polis och därefter arbeta mig uppåt till kriminalare. Jag har alltid vetat att jag är bra med människor och jag har alltid vetat att jag kan om jag vill. Men ändå så lät jag ovissheten och rädslan för att misslyckas stoppa mig.

Jag kunde ha åkt iväg i höstas för att påbörja min utbildning till reseledare, för att börja vandra vägen till (och leva) min dröm. Men jag var för feg. Jag valde att stanna i Sverige, hos tryggheten. Intalade mig själv att beslutet jag tog var rätt, att jag inte var mogen nog att åka vid den tiden. Jag kan ha haft rätt, jag kan ha haft fel. Det är ingenting jag vet något om nu. Något jag däremot vet är att jag den dagen då jag skulle ha åkt om jag hade gått utbildningen i höstas, bittert ångrade att jag var kvar i Sverige. Jag blev så förbannad för att jag inte trodde tillräckligt på mig själv. Jag var så förbannad för att jag lät en massa saker spela in i mitt beslut. Jag blev så förbannad på mig själv för att jag var en sån fegis som inte vågade ta chansen att åka och göra det jag sedan länge vetat att jag vill. Jag blev så förbannad för att jag har så höga krav på mig själv och för att jag aldrig tillåter mig att misslyckas vilket leder till att jag istället inte vågar göra saker jag så gärna vill. Jag låser mig själv på det sättet, vilket jag tror att många andra också gör. Rädslan för att misslyckas tar över och förstör.

Från det att jag tog studenten och kom ut i riktiga livet har jag lärt mig så mycket om människor och framförallt mycket om mig själv. Vad jag verkligen vill har bara blivit tydligare och tydligare för var dag som gått.  

Jag lovade mig själv att 2010 skulle vara ett år då jag följer mina drömmar och min egen vilja. Jag tog beslutet att anmäla mig till utbildningen som startar i april med hopp om att jag fortfarande kunde komma in. Fick beskedet att jag var antagen och tillsammans med det en bekräftelse. Allt blev så verkligt! Räslan och nervrositeten smög sig på och jag frågade mig själv för en sekund ”kommer jag verkligen att klara av det här?”.

”du kommer aldrig att få veta om du aldrig vågar chansa”. Blev mitt svar.

Den 11 april kommer jag alltså att åka iväg på reseledarutbildning. Utbildningen äger rum i Lloret de Mar strax utanför Barcelona. Det kommer att vara svenskar, norskar och danskar på utbildningen alla med samma dröm och mål – att bli reseledare. Företaget jag går utbildningen igenom samarbetar med ett flertal av de stora resebyråerna exempelvis Solresor, Airtours, Langley osv. Min dröm och mitt mål är att jag i sommar kommer iväg på destination och får leva min dröm. Men för att jag ska kunna uppfylla min dröm måste jag lägga rädslan åt sidan och våga.

Jag kan misslyckas med att ta körkort, jag kan misslyckas totalt där nere på utbildningen och inte bli godkänd. Jag kanske inte får ett jobb till sommaren som reseledare, jag kanske aldrig får ett jobb som reseledare. Jag kanske aldrig ens kommer in på polishögskolan. Skulle så vara fallet har jag ändå försökt, och egentligen klarat den största utmaningen av dem alla: Att våga.

Man kan inte alltid vinna, men att våga är alltid en vinst i sig.